anniecat

Jag vet inte varför livet ska behöva vara såhär, varför jag ska behöva må som jag gör. Och varför allt ska vara som det är.
Jag kanske klagar förmycket tycker du, men samtidigt. så känns det bättre för mig om folk kan läsa hur jag mår.
Det som är mest jobbigt är att jag får sammanbrott nästan varje dag, antingen på grund utav att jag är trött på livet. eller som en ångest för framtiden.
Jag har själv satt mig i knipa, men ågrar det stort. Försöker fixa till det så gått det går. Men jag hittar inget stöd, från mamma. syskonen och eller kompisarna.
Vissa förstår inte att det kommer ta hårt som fan på mig om jag går till psykologen, vissa säger att jag ska gå till skolan också. Men det skulle inte funka, för det finns så sjukt mycket saker i mitt förflutna som kommer dra mig ner i botten när jag får uppleva dem ännu en gång.

Och du, du finns fortfarande kvar i mitt liv. I mina drömmar så ser jag dig, ute på stan så ser jag dig, särkilt när jag går förbi där du bott. Även andra människor påminner mig om dig, ibland så ser jag till och med bara en skuggfigur. och jag tänker ju det att det är du.

Nu på det nya stället men ändå gammla så känner man inte sig så välkommen. Eftersom att man blev nedslagen på vägen hem från en live konsert. Dem ropade jävla örebroare efter mig också.
Kände förmodligen igen mig från internet eller något.
Problemet är att min pappa är inte den enda jag ser, jag ser även mitt ex. Andreas, och folk som inte ens är döda. Som mina kompisar från Örebro,det är en jobig sak.

Men jag försöker bara att inte se det, fast jag mår inte så bra på något sätt. och känslan över att se en person som liknar min döda far, gör att jag får kramp i magen, ångest och ingen livlust.
Ångesten gör mig galen, och stänger ut omvärlden, gör så att jag inte vill göra något alls, utan bara lägga mig ner och dö. Krampen i magen gör så att jag får svårt och andas och måste vika mig dubbel. Livlusten försvinner helt, och gör så att jag vill dö, hoppa framför ett tåg eller något. bara försvinna helt

Känslan över att se någon som liknar ett ex, eller ens kompisar. Gör att man vill tillbaka, och kunna umgås som dem gamla goda tiderna. Det var senast igår jag såg en person som liknade Sandra. Samma klädstil, samma frisyr, samma kropps byggnad. Det gjorde att jag började sakna henne, och att jag fick en klump i magen. En klump utav orohet, saknad och sorg.
Orohet för att vi ska tappa kontakten , och saknad för alla roliga stunder och nätter vi haft med fulla av skratt. alla filmer som vi asgarvat till, och alla bilder vi garvat till. Alla torra skämt som vi har mobbat, heidis musik som vi komenterat, och när vi städade hela lägenheten tillsammans, satt på balkongen tillsammans, eller gick hem till hennes bror och hans tjej becka. och satt uppe hela nätterna där. Vi har gjort så mycket kul tillsammans som gör mig ledsen, för att jag aldrig kommer kunna få något utav det igen. Hon går i skolan och jag börjar förmodigen snart jobba.
Det är också därför jag har sorgen i hjärtat. för att jag inte kommer kunna få träffa min bästis så mycket. I see u anyway!!!

Kärlek :3

Kärlek är en väldigt väldigt star känsla.
Som har stor betydelse i livet, och världen.
Jag menar tänk om kärleken inte fanns?

Hur hade då du, jag och alla andra skapats här i världen?
Kärleken är så stark att folk skulle kunna ta självmord för varandra, men det finns även folk som utnyttjar och leker med ordet älskar.
Själv så annvänder jag inte ens ordet, förens dess att jag är säker på mina känslor.

På det sättet så är det inte lika stor chans att folk blir sårade, då dock alla borde börja göra så. Dock så tog det ett halvår innan jag sade jag älskar dig, första gången. Men då var man ju också oerfaren och nervös, det var något nytt, något spännande. Något man ville prova och även alla andra.
Jag ser på kärleken som en stor chans i livet, och som en gåva mellan 2 personer, Kille och kille eller tjej och tjej angår inte mig, eller någon annnan.

Utan endast dem som faktiskt ingår i denna relation.

Men den stora chansen är att kunna dela livet med någon.
Allt man går igenom, alla känslor, alla dagar, alla timmar och sekunder.
För mig så känns det som om kärleken är något att kämpa för, något att verkligen slåss för. Jag har nu varit olykligt kär i en kille i 3 månader kanske, jag är dock inte säker. För att varje dag känns som en evighet, varje dag känns meningslös, och mörk. Men jag står fortfarande kvar hos honom, berättar mina känslor om och om igen för honom, kanske endast med ord. Eller i en fin dikt, jag försöker i alla fall göra det på något sätt då jag dock hittar på något nytt varje gång och inte skriver samma sak. Sen att han läser upp det, och skrattar åt det. Eller skriver "hahaha" tillbaka. Gör mig inget.
För jag vet att han kommer till mig när han behöver prata, eller när han verkligen verkligen saknar mig. Som idag skrev han "vill dock också kunna ligga bredvid dig och kolla på film, bara kunna hålla om dig och krama dig hårt" för jag sade det att jag kollade på film med hunden som jag satt hundvakt till.
Jag har inprinsip offrat allt jag har för honom, jag har kämpat som bara den för honom, försöker alltid att ta mig till honom, bjuder honom på saker. Och har kul med honom, men han måste väl också växa upp någon gång och tänka att han inte kan knulla runt hela livet. Det är den stunden jag längtar efter, då han bli en man. Och inser att det är dags att hitta någon att dela alla stunder med, alla minnen, alla tårar. Hela livet, den stunden kommer bli underbar, men inget jag förväntar mig.
Hittar jag någon som jag tycker mera om, så väntar jag dock inte. Kan inte vara ensam tills den dagen han vill ha mig. Men min kärlek till honom är så stor, jag tänker på honom hela tiden, hela dagarna, vad jag än gör så finns han där.

skriver till honom hela tiden. I magen känner jag hur hjärtat pulserar, det som om jag har 2 hjärtan för att hjärtat slår otroligt snabbt. Dubbelt så snabbt. Mitt hjärta slår endast för honom just nu. Han har gjort mitt liv mera spännande, det känns som jag verkligen vill leva vidare, och ha kul. Som om jag vill dela mina dagar med någon, helst honom, men han är inte villig. Men som jag sagt, kärlek är något att kämpa för.

Vilket jag dock redan har gjort, men dock kommer att fortsätta med.

Känns meningslöst att inte kämpa för den eller dem man älskar, kärleken är dock också till för familjen, vänner, djur och mera saker.

Den kärleken jag skriver om är väldigt mäktig, dock inte lika stark som en morders kärlek till sitt barn. Men ändå stark, för min del i alla fall.

Kämpar för att kunna få den jag vill, som dock har en son. Men som jag är otrolig såld och galen i. SLÄPPER DIG ALDRIG!