anniecat

Jag vet inte varför livet ska behöva vara såhär, varför jag ska behöva må som jag gör. Och varför allt ska vara som det är.
Jag kanske klagar förmycket tycker du, men samtidigt. så känns det bättre för mig om folk kan läsa hur jag mår.
Det som är mest jobbigt är att jag får sammanbrott nästan varje dag, antingen på grund utav att jag är trött på livet. eller som en ångest för framtiden.
Jag har själv satt mig i knipa, men ågrar det stort. Försöker fixa till det så gått det går. Men jag hittar inget stöd, från mamma. syskonen och eller kompisarna.
Vissa förstår inte att det kommer ta hårt som fan på mig om jag går till psykologen, vissa säger att jag ska gå till skolan också. Men det skulle inte funka, för det finns så sjukt mycket saker i mitt förflutna som kommer dra mig ner i botten när jag får uppleva dem ännu en gång.

Och du, du finns fortfarande kvar i mitt liv. I mina drömmar så ser jag dig, ute på stan så ser jag dig, särkilt när jag går förbi där du bott. Även andra människor påminner mig om dig, ibland så ser jag till och med bara en skuggfigur. och jag tänker ju det att det är du.

Nu på det nya stället men ändå gammla så känner man inte sig så välkommen. Eftersom att man blev nedslagen på vägen hem från en live konsert. Dem ropade jävla örebroare efter mig också.
Kände förmodligen igen mig från internet eller något.
Problemet är att min pappa är inte den enda jag ser, jag ser även mitt ex. Andreas, och folk som inte ens är döda. Som mina kompisar från Örebro,det är en jobig sak.

Men jag försöker bara att inte se det, fast jag mår inte så bra på något sätt. och känslan över att se en person som liknar min döda far, gör att jag får kramp i magen, ångest och ingen livlust.
Ångesten gör mig galen, och stänger ut omvärlden, gör så att jag inte vill göra något alls, utan bara lägga mig ner och dö. Krampen i magen gör så att jag får svårt och andas och måste vika mig dubbel. Livlusten försvinner helt, och gör så att jag vill dö, hoppa framför ett tåg eller något. bara försvinna helt

Känslan över att se någon som liknar ett ex, eller ens kompisar. Gör att man vill tillbaka, och kunna umgås som dem gamla goda tiderna. Det var senast igår jag såg en person som liknade Sandra. Samma klädstil, samma frisyr, samma kropps byggnad. Det gjorde att jag började sakna henne, och att jag fick en klump i magen. En klump utav orohet, saknad och sorg.
Orohet för att vi ska tappa kontakten , och saknad för alla roliga stunder och nätter vi haft med fulla av skratt. alla filmer som vi asgarvat till, och alla bilder vi garvat till. Alla torra skämt som vi har mobbat, heidis musik som vi komenterat, och när vi städade hela lägenheten tillsammans, satt på balkongen tillsammans, eller gick hem till hennes bror och hans tjej becka. och satt uppe hela nätterna där. Vi har gjort så mycket kul tillsammans som gör mig ledsen, för att jag aldrig kommer kunna få något utav det igen. Hon går i skolan och jag börjar förmodigen snart jobba.
Det är också därför jag har sorgen i hjärtat. för att jag inte kommer kunna få träffa min bästis så mycket. I see u anyway!!!